Tillbaka till Virginia och fantastiska Roanoke
Charleston, West Virginia alltså. Vad gör man här? Ingenting faktiskt. Rätt söt liten stad men definitivt en av de tråkigaste ställen jag haft privilegiet att övernatta i. Vi skippade hotellfrukosten och tog en lite promenad för att hitta något bra och valet föll till slut på ett café precis i närheten av hotellet. Rätt så ocharmigt och maten var inte speciellt bra heller, jag la inte namnet på minnet ens.
Jag vill inte säga att vi var besvikna för vi förväntade inte oss något av Charleston, men lite.. Tomma? Nåväl, vi satte kurs söderut mot resans nästa stopp och motorvägarna som går genom bergen här i West Virginia var riktigt häftiga så vi fick en del ut av denna staten ändå!
På vår rutt mot Roanoke, Virginia där vi skulle spendera natten tog vi en liten avstickare till Lake Shawnee där det finns en övergiven nöjespark. Tyvärr är området naturligtvis privat så man fick inte gå speciellt nära men på avstånd ser man det gamla pariserhjulet som håller på att slukas helt av naturen, riktigt häftigt men med en minst sagt otäck historia.
Nöjesparken öppnades i början av 1920-talet av en herre som hette Conley T. Snidow som tyckte det var en bra plats att ha nåt kul på för alla gruvarbetarna i närheten. Vad han inte visste var att platsen han valt att starta ett tivoli på är en gammal gravplats för de lokala indianstammarna och att det i slutet på 1700-talet mördades två barn till en nybyggarfamilj av dessa stammar här. När nöjesparken haft öppet en tid drunknade först en pojke i en pool och en tid senare blev en flicka överkörd av en lastbil när hon gungade. Ryktet spreds förstås fort att parken var hemsökt och efter ett tag slutade det komma folk och alltsammans fick stänga. I mitten av 80-talet köptes marken upp av en man som ville restaurera parken men han såg tidigt att det fortfarande var hemsökt så han lade ner det igen och sedan dess har den fortsatt stå övergiven.
Som sagt kunde vi inte komma så nära som vi velat så vi betraktade det vi kunde se från avstånd lite grann innan vi körde de sista två timmarna österut mot den fantastiskt mysiga lilla staden Roanoke i Virginia. Vi anlände förhållandevis tidigt så vi passade på att stanna till i Salem som ligger precis utanför stan och ta en öl på Parkway Brewing.
Ölen här var inget spektakulärt men över lag helt okej, bryggpuben i sig självt däremot var riktigt skön att hänga i. Stora, luftiga och svala lokaler med gott om plats både inne och ute.
Ett par öl senare tog vi oss in till stan och checkade in på Hampton Inn & Suites som ligger så centralt det går, rekommenderas varmt om ni ska till Roanoke. Jättetrevlig personal och bra frukost till skillnad från många andra amerikanska hotell.
Incheckade och klara tog vi ett par steg över gatan där Oregonbryggeriet Deschutes bara någon vecka tidigare öppnat ett tap room, så klart fick det bli ett stopp där. Deschutes är ett av flera större hantverksbryggerier som expanderar sina verksamheter till de östra delarna av landet, Oskar Blues har till exempel ett bryggeri till här i Virginia och New Belgium som tidigare nämnt ett i Asheville, NC.
Lite längre ner på Market Street som är en liten gata med en massa små, söta butiker och marknadsstånd ligger Jack Brown’s Beer & Burger Joint, en av de bättre barerna att dricka öl på i stan. Mycket folk men vi fick rätt fort plats vid bardisken med bra överblick på kylarna. Definitivt ett trevligt ställe att ta ett par öl på, vi hade nog kunnat sitta kvar här hela kvällen om vi inte redan hade haft andra planer.
Solen började skymma och vi skulle gå bort till ett annat ölställe för att möta upp en polare jag pratat en del med över Instagram. På vägen dit stannade vi till för en bit mat på Texas Tavern, ett burgarhak som legat på samma ställe sedan 1930.
Burgarna var verkligen epitetet av fyllekäk. Väldigt små och smakade mest salt, funkade alldeles strålande som bukfylla men det var väl allt. När vi senare berättade för Kenneth som vi mötte upp på kvällen att vi käkat där skrattade han bara och sa att det är ingen som äter där förutom när man är på väg hem från en fylla på stan typ.
Baren vi skulle möta upp honom på heter Blue 5 men hade inte öppnat än så vi hade lite tid att slå ihjäl innan dess och knallade därför bort till Soaring Ridge Craft Brewers. Vi blev rekommenderade att gå till Big Lick som tydligen ska vara riktigt bra men dom hade tyvärr stängt för renovering när vi var där så valet föll på Soaring Ridge och ölen där var allt annat än bra.
Lokalen i sig självt var grym, ett gammal stort garage där man öppnade alla portarna och skapade en jättemysig atmosfär. Ölen däremot var riktigt dålig rent ut sagt, faktiskt är det nog det första bryggeriet jag varit på i USA där ölen varit direkt infekterad. Allt smakade bara smör. Trist!
Rätt besvikna gick vi bort till tidigare nämnda Blue 5 och mötte upp Kenneth som satt i baren när vi anlände. Helt okej ställe med en schysst fatlista men det lever tydligen lite på gamla meriter vilket jag kan tänka mig. Jack Brown’s var betydligt trevligare i min mening. Men vem är jag att klaga? Ölen var god och så även stämningen.
Efter en stund började det kurra i magen på riktigt, plus att vi var lite sugna på cocktails så Kenneth tog med oss till den italienska restaurangen Fortunato som ligger ett kvarter bort, där blev det pizza och drinkar resten av kvällen, och attans vad bra det var!
Ett par timmar senare lagom runda under fötterna och runt midjan var det dags att traska tillbaka och krascha på hotellet. Jag kunde inte låta bli att köpa en superfärsk Deviant Dales från Oskar Blues på hotellbaren och ta med upp till rummet. Ibland är det lätt att glömma klassikerna med allt nytt som kommer hela tiden men Deviant Dales funkar i alla lägen. God natt!
Jag vill inte säga att vi var besvikna för vi förväntade inte oss något av Charleston, men lite.. Tomma? Nåväl, vi satte kurs söderut mot resans nästa stopp och motorvägarna som går genom bergen här i West Virginia var riktigt häftiga så vi fick en del ut av denna staten ändå!
På vår rutt mot Roanoke, Virginia där vi skulle spendera natten tog vi en liten avstickare till Lake Shawnee där det finns en övergiven nöjespark. Tyvärr är området naturligtvis privat så man fick inte gå speciellt nära men på avstånd ser man det gamla pariserhjulet som håller på att slukas helt av naturen, riktigt häftigt men med en minst sagt otäck historia.
Nöjesparken öppnades i början av 1920-talet av en herre som hette Conley T. Snidow som tyckte det var en bra plats att ha nåt kul på för alla gruvarbetarna i närheten. Vad han inte visste var att platsen han valt att starta ett tivoli på är en gammal gravplats för de lokala indianstammarna och att det i slutet på 1700-talet mördades två barn till en nybyggarfamilj av dessa stammar här. När nöjesparken haft öppet en tid drunknade först en pojke i en pool och en tid senare blev en flicka överkörd av en lastbil när hon gungade. Ryktet spreds förstås fort att parken var hemsökt och efter ett tag slutade det komma folk och alltsammans fick stänga. I mitten av 80-talet köptes marken upp av en man som ville restaurera parken men han såg tidigt att det fortfarande var hemsökt så han lade ner det igen och sedan dess har den fortsatt stå övergiven.
Som sagt kunde vi inte komma så nära som vi velat så vi betraktade det vi kunde se från avstånd lite grann innan vi körde de sista två timmarna österut mot den fantastiskt mysiga lilla staden Roanoke i Virginia. Vi anlände förhållandevis tidigt så vi passade på att stanna till i Salem som ligger precis utanför stan och ta en öl på Parkway Brewing.
Ölen här var inget spektakulärt men över lag helt okej, bryggpuben i sig självt däremot var riktigt skön att hänga i. Stora, luftiga och svala lokaler med gott om plats både inne och ute.
Ett par öl senare tog vi oss in till stan och checkade in på Hampton Inn & Suites som ligger så centralt det går, rekommenderas varmt om ni ska till Roanoke. Jättetrevlig personal och bra frukost till skillnad från många andra amerikanska hotell.
Incheckade och klara tog vi ett par steg över gatan där Oregonbryggeriet Deschutes bara någon vecka tidigare öppnat ett tap room, så klart fick det bli ett stopp där. Deschutes är ett av flera större hantverksbryggerier som expanderar sina verksamheter till de östra delarna av landet, Oskar Blues har till exempel ett bryggeri till här i Virginia och New Belgium som tidigare nämnt ett i Asheville, NC.
Lite längre ner på Market Street som är en liten gata med en massa små, söta butiker och marknadsstånd ligger Jack Brown’s Beer & Burger Joint, en av de bättre barerna att dricka öl på i stan. Mycket folk men vi fick rätt fort plats vid bardisken med bra överblick på kylarna. Definitivt ett trevligt ställe att ta ett par öl på, vi hade nog kunnat sitta kvar här hela kvällen om vi inte redan hade haft andra planer.
Solen började skymma och vi skulle gå bort till ett annat ölställe för att möta upp en polare jag pratat en del med över Instagram. På vägen dit stannade vi till för en bit mat på Texas Tavern, ett burgarhak som legat på samma ställe sedan 1930.
Burgarna var verkligen epitetet av fyllekäk. Väldigt små och smakade mest salt, funkade alldeles strålande som bukfylla men det var väl allt. När vi senare berättade för Kenneth som vi mötte upp på kvällen att vi käkat där skrattade han bara och sa att det är ingen som äter där förutom när man är på väg hem från en fylla på stan typ.
Baren vi skulle möta upp honom på heter Blue 5 men hade inte öppnat än så vi hade lite tid att slå ihjäl innan dess och knallade därför bort till Soaring Ridge Craft Brewers. Vi blev rekommenderade att gå till Big Lick som tydligen ska vara riktigt bra men dom hade tyvärr stängt för renovering när vi var där så valet föll på Soaring Ridge och ölen där var allt annat än bra.
Lokalen i sig självt var grym, ett gammal stort garage där man öppnade alla portarna och skapade en jättemysig atmosfär. Ölen däremot var riktigt dålig rent ut sagt, faktiskt är det nog det första bryggeriet jag varit på i USA där ölen varit direkt infekterad. Allt smakade bara smör. Trist!
Rätt besvikna gick vi bort till tidigare nämnda Blue 5 och mötte upp Kenneth som satt i baren när vi anlände. Helt okej ställe med en schysst fatlista men det lever tydligen lite på gamla meriter vilket jag kan tänka mig. Jack Brown’s var betydligt trevligare i min mening. Men vem är jag att klaga? Ölen var god och så även stämningen.
Efter en stund började det kurra i magen på riktigt, plus att vi var lite sugna på cocktails så Kenneth tog med oss till den italienska restaurangen Fortunato som ligger ett kvarter bort, där blev det pizza och drinkar resten av kvällen, och attans vad bra det var!
Ett par timmar senare lagom runda under fötterna och runt midjan var det dags att traska tillbaka och krascha på hotellet. Jag kunde inte låta bli att köpa en superfärsk Deviant Dales från Oskar Blues på hotellbaren och ta med upp till rummet. Ibland är det lätt att glömma klassikerna med allt nytt som kommer hela tiden men Deviant Dales funkar i alla lägen. God natt!
Kommentarer